|
>> annons >>
  |
 |
Hoppvärldsmästare
Med följande mess, skickad till mitt något unika nummer från ett italienskt mobilnummer, vaknade jag en onsdag morgon ganska exakt den 13 juni 2007 kl. 08:57;
" Ciao Tesoro mio, dovevo arrivare al mio top... non hai una idea quantoti amavo... a presto... vado ma sei TU che trascinerooltre... sarai sempre e oltre parte di me... tua Paola "
Något omedelbart skickade jag detta mess till en vän och fick den översatt tillbaka på kvällen. För Er som inte har redan tolkat italienskan så stod det:
" Hej min skatt, jag var tvungen att komma fram till något. Du anar inte hur mycket jag älskade dig. Jag går min väg men jag kommer att bära dig med mig. På återseende. Din Paola… "
Vidskeplig på det minsta tecken som jag är vad det gäller romantik, så uppfattade jag denna blixt från himmeln som ett tecken på min själsfrände och bestämde mig för att svara. Jag hade räknat ut att meddelandet hade hamnat fel, och inte nog med det så berörde dessa ord mig något fruktansvärt så jag skickade ett svar tillbaka som lydde:
" Hi Paola! For few hours ago you sent me a message. I think you sent it wrong and I get a bit surprised because I live in Sweden and my number is unique. Anyway... I did let my friend translate it and I got touched by those sad words. I often write about relations and love and get it published. Would be glad if I could get your e-mail and maybe read your story. I believe everything has a meaning.../Reza "
... strax där på kvällen somnade jag!
Följande dag…
......väcks jag av ett telefon samtal där en gråtande Paola förklarar hela sin sorgliga berättelse. Vi pratade i timtals som om vi har känt varann hela livet.
Hennes röst var ett ljud från paradiset där fåglar sjöng en symfoni i bakgrunden. Hennes teori om kärleken var som en seans av Dalai Lama. Hennes tro och teori på kärleken var en ny religion. Hennes stämma matade min hjärna med endorfiner. Paolas passion för kärleken var adrenalinet jag saknat för mitt hjärta.
Mina känslor pendlade mellan förnuft och känslor. Hon kan inte vara verklig intalade jag mig själv i hopp om att inte såra mig själv i onödan.
Paola och jag ringde varandra varje kväll. Vi analyserade varandras bakgrunder på en knacklig engelska. Vi gav varandra hopp om försvunnen kärlek i denna bisarra värld fylld av otrohet, lögn och svek. Vi pratade skämtsamt om vad våra barn skulle heta. Vi övervägde fram och tillbaka om vem som skulle flytta till vem.
Hennes hjärtslag var min dygnsrytm. Min rytm var hennes uppmärksamhet. Hennes tolknig av relationer var föda till mitt liv. Hennes liv var vår oskrivna bok. Vår bok skrevs av essensbläck vriden ur våra hjärtan. Poesin i vår samhörighet fick världens kära att rodna.
Jag vred på mig stundvis....
.......för kärleksmetaforerna. Alldeles för hög av hennes drog som gjorde mig beroende, hamnade jag ibland på sjunde himlen. Jag ville ta mig ner för att inte såras för lätt. Som om det skulle hjälpa när jag hade målat upp henne närvaro som en ängels uppenbarelse.
Balladerna spelade alla samtidigt i min hjärna i hopp om att få vara vår första låt. Frukterna trängdes i en röra i hopp om att få vara kärleksfrukt. Paso doble, tango och vals bråkade om att få vara vår kärleksmarsch. Världsspråken hade ett världskrig i dominant kärleksspråk.
Min grammatik, upplägg och beskrivning var inte rättvis mot vad hon gav mig för rus. Mina ord räckte inte till i denna värld…
I den här världen blev våra älskogsscenarier aldrig barnförbjudna. Matadoren spetsade aldrig tjuren i vår värld. Ormen uppenbarade sig aldrig i Eden i vår fantasi. Dem fem världsreligionerna hade samsats till en och samma kärlekstro.
Om nu bara tanken av henne var dessa liknelser, vad var då en beröring av henne?
JAG VAKNADE!
Hoppet
Hela den morgonen gick jag omkring med en obehaglig känsla. Besviken på mig själv att jag hade låtit min fantasi ta över som när hästar springer amok, som om jag kunde hjälpa det i sömnen. Paola hade ju inte ens svarat på mitt mess!
MEN nånstans i den antiklimax jag upplevde kunde jag inte låta bli och tänka på något som varken jag eller rentav människligheten inte slutar med nämligen HOPPET. Hoppet att nångång träffa den där speciella personen som tydligen bara finns i drömmarna.
Under dagen slog jag upp ordet hopp och läste följande: 1. Luftfärd, tillfälligt lämnande av fast grund 2. Förtröstan, tilltro
Jag fick tom veta att för tusentals år sedan svarade den grekiske filosofen Aristoteles så här, när han ombads att definiera vad hopp är: ”Hoppet är en dagdröm.” Och den amerikanske statsmannen Benjamin Franklin konstaterade på sin tid syrligt: ”Den som lever på hoppet får dö fastande.”
Jag tror att alla har sin definition av hopp. Sen vad dem nu kallar den för något lämnar jag osagt. Men jag väljer att se hoppet som något mer, något som var och en behöver för sin hälsa, lycka och välfärd. Något som har en verklig grund och är till verklig nytta…
– Reza min vän, jag slutar inte och hoppas! säger min kära vän Emanuel när jag hämtar honom ledsen till oigenkännlighet efter ett uppbrott där han har packat sin väska hos sin numera ex-flickvän.
Hans ord och tårar får mig att haka mig fast i ett hårt grepp kring mitt eget hopp. det får mig och tänka till, att hoppet är en drivkraft och bara för att en relation inte fungerar så ger man egentligen inte upp hoppet, utan pga. hoppet som en drivkraft kämpar man sig vidare, förhoppningsvis mer erfaren numera.
Svärmaren och hoppvärldsmästaren i mig undrar varför Paola fortfarande inte har hört av sig än idag. Jag lämnar tillfälligt min fasta grund och satsar allt på min förtröstan och tilltro och bara hoppas…
// Reza Kazemi
reza.kazemi@euromail.se
|
|
|
|
