|
>> annons >>
  |
 |
Daniel Jouseff
Från väggarna hemma i Skövde till Café Opera!
Namn: Daniel Jouseff
Yrke: Konstnär
Aktuell: Har haft sina tavlor hängandes på Café Opera och har stor utställning på Galleri Gummesons den 11 december.
Daniel Jouseff har skapat så länge han kan minnas.
Redan som barn använde han pennor och krita på väggar och kylskåpsdörrar i barndomshemmet.
Den tidigaste daterade tavlan är från när Daniel var 6 år.
Redan då kunde han måla ur ett 2 punktsperspektiv.
Hemma fick han inte tillräckligt med stimulans för sin kreativa ådra.
I brist på staffli och duk avlägsnade han därför ben och andra delar från familjens möblemang och gjorde skulpturer och totempålar av.
Hans mamma tog sin sons frustrerade kreativitet med stort lugn men hans far blev rasande både en och två gånger över de förstörda möblerna.
Idag använder sig Daniel oftast av sedvanligt konstnärsmaterial men står fast vid att underlaget inte spelar så stor roll, bara han får måla.
Efter grundskolan försökte sig Daniel på tre olika konstskolor varav han bara slutförde sin sista.
Den första skolan hoppade han av för att den var för lätt, den andra blev han utsparkad från efter att ha kritiserat lärarnas utbildningsmetoder.
När man samtalar med Daniel är hans tydligaste egenskap en stark vilja och en medvetenhet om hur kan ska vill gå tillväga för att nå sina mål.
En tydlig medvetenhet om hur han vill framställas.
Han är den nya sortens konstnär som är lika affärsmässig som kreativ.
Till sin hjälp har han tagit sin goda vän Sargon som är länken mellan Jouseff och pressen och som fungerar som hans nuvarande agent inför den kommande utställningen om en dryg månad.
Tidigare har han varit en relativt okänd konstnär utanför konstnärskretsar, men hoppas att den kommande utställningen på Gummessons galleri och det stora releasepartyt på Café Opera ska skriva hans namn med stora bokstäver på natthimlen.
Vi träffar Daniel Jouseff över en lunch på Söder, där han både bor och målar som många andra kreativa människor.
Joueseff lever inte bara för sin konst, utan även med den, rent bokstavligt.
Just nu delar han på 19 kvm med sina tavlor.
Daniel, är Söder den bästa stadsdelen för någon som du, med ett kreativt yrke?
- Det har blivit så fint att vara intresserad av konst.
Speciellt här på Söder.
Här fullkomligen vimlar det av kufiska typer som går med vampyrtänder dygnet runt och kallar sig för konstnärer, som försöker vara nåt de inte är.
Som sitter i kassan på Konsum på dagarna och \"leker\" kulturella på kvällstid.
När jag hade mitt första vernissage på Showroom i Sturegallerian kom det en hel del av den kategorin människor som försöker bli mer intressanta som personer genom att försöka förstå konst.
Det dock väldigt sällan som de köper nånting.
Jag är egentligen inte intresserad av att få dit dem, utan vill ha en publik som uppskattar konst,
inte bara förstå - sig - påare som aldrig handlar nåt.
Men Söder är väldigt vackert, det är många gator och gränder här som jag känner nåt alldeles särskilt för.
Hur viktigt är det egentligen att åskådarna förstår budskapet i det du gör?
- Framförallt tycker jag att det är viktigt att min konst är en personlig upplevelse och att man inte ser samma saker som jag.
Därför sätter jag sådana namn på mina tavlor som inte alls kan kopplas till budskapet.
Ofta upplever jag att människor har ett behov av att försöka förstå mina tavlor inför mig, försöka förklara dem.
Jag är inte intresserad av att folk ska försöka visa sig på styva linan och förklara min konst, men jag diskuterar den gärna med dig.
Sen är det helt ointressant för mig att måla bara för att det ska vara vackert, det viktigaste är vad konsten säger.
Sverige fullkomligen kryllar av människor som kallar sig konstnärer, ibland är det svårt att se någon som helst tanke bakom många konstverk, vad är det som gör en person till konstnär egentligen?
- Det är någon som skapar något ur ett brinnande behov framförallt för sig själv, och inte någon annan.
Men jag blev ju inte mer konstnär efter min första utställning, jag har varit lika mycket konstnär hela tiden.
Tradionellt porträttmåleri eller farfarskonst som vackra detaljerade landskapsmålningar kan vara fint att titta på, men inte konst för mig.
När man går på museer kan man ibland tycka att man själv skulle kunna göra nåt liknande i en handvändning.
Måste man kunna teckna traditionellt för att kunna kalla sig konstnär, räcker det inte med lite färg och en gnutta fantasi?
- Om vi tar Picasso till exempel som var en briljant tecknare men som valde att förvrida människor och objekt i det otraditionella målande som vi förknippar honom med.
Man måste kunna måla traditionellt för att kunna förvrida, kunna ge liv för att ta död..
Kan man inte rita en häst som en häst ser ut, är man ingen konstnär enligt mig.
Sen om du väljer att tolka hästen på ditt eget sätt, är upp till dig.
Men själva kännedomen om anatomin är väldigt viktig.
Du pratar om porträtt, när du visade mig ett porträtt du gjort, förväntade jag mig att få se hur han såg ut, men istället så lägger du in årtal och nyckelord som beskriver honom och hans person.
Kan du förklara tanken bakom det sättet att jobba?
- Först och främst så målar jag inte en tolkning av hur du ser ut, utan hur du är.
När jag berättar på krogen att jag målar, säger tjejer ibland att de vill att jag ska måla av dem, de förstår inte att de jag målar av måste jag lära känna väl.
De tror att de ska få sitt ansikte avmålat på det traditionella sättet.
Däremot sa en vän som jag målat av att jag fångat en klockren tolkning av honom när jag visade honom hans porträtt, och det utan att skildra hur han ser ut.
Som konstnär lägger man väl mycket av sina personliga känslor i sina verk, gör inte det tavlorna väldigt privata?
- Min konst är väldigt privat, lite därför är det som jag inte förklarar mina tavlor i detalj, utan kanske bara nämner kort om bakgrunden till dem.
Jag vill inte gå helt naken som konstnär.
När min mormor gick bort målade jag 20 tavlor bara för att bearbeta sorgen.
Om jag ställer ut en av dem så är det viktigast för mig att du förstår att den handlar om en gammal människa, att det handlar om just min mormor är oväsentligt, det viktigaste är att du känner sorg när du tittar på den.
Du berättar om sorgen efter din mormor. Många andra konstnärer uttrycker smärta och sorg i sina verk, blir det många mörka tavlor signerade av Daniel Jouseff ?
- För mig är det alltid lättare att uttrycka mig genom mörka tavlor, men jag målar också många med ett glatt budskap.
Jag älskar mitt liv som det är nu, och vill inte bli sedd som en deprimerad konstnär, utan som nån som har många olika sidor.
Är det svårt att vara konstnär idag med den hårda konkurransen?
- Ja självklart eftersom det mesta är redan gjort.
Men konst behöver ju inte å andra sidan hela tiden handla om att revolutionera, det finns alltid nya vägar man kan ta, nya dörrar att öppna.
Ser du någon fara i att bli känd och helt plötsligt tjäna pengar på ditt arbete, en risk att bli lite för bekväm?
- Visst finns det en risk att bli bekväm när man väl tjänar pengar.
Just nu hänger det inga Diorkläder i garderoben, jag är ju tvungen att jobba extra vid sidan om och kan aldrig förlita mig på att leva på konsten.
Det stora målet är dock inte att bli rik, utan erkänd.
Men jag tror inte att min konstnärliga ådra kommer försvinna om jag inte längre behöver producera för att överleva.
Mina tankar upptas alltid av konst och jag kan inte ha en normal konversation utan att förr eller senare glida in på det området.
Men jag gillar inte att prata konst bara för att göra det, man vill inte bli som de där överambitiösa poeterna på söder.( Skratt)
En som blivit erkänd konstnär i sverige, mycket tack vara stor exponering i svensk media är Ernst Billgren.
Vad tycker du om att kanske behöva bli lite mer kommersiell för att komma dit du vill?
- Ernst Billgren är ju som sagt väldigt kommersiell, men jag tycker att han gör det bra utan att för den delen sälja sig själv helt.
Redan nu har jag en ganska stark uppfattning om vilka tidningar jag vill och inte vill figurera i..
Tidigare har jag varit väldigt anti mot all media, men på sistone har jag förstått att det kanske är nåt man får ta, jag vill ju självklart att folk ska veta vem jag är och vad jag gör.
Bara man sätter sina egna gränser och ser till att man är med i rätt forum.
Du kommer inte att få se mig i Café men kanske i Bon, trots att innehållet är ungefär lika så är det ändå en viss skillnad rent profileringsmässigt.
Vilka stora konstnärer inspirerar dig i ditt arbete?
- Oj..det är många.
Det finns flera, av flera olika anledningar.
Velasques för hans fantastiska penselhantering, Goya för hans mörka brutala tavlor som kryper en i på skinnet, Picasso, som var min första kärlek. Han kunde allt och var ett geni.
Jag skulle dessutom vilja säga Jim Morrison som också var nån form av konstnär.
Mina sista ord på gravstenen ska vara att jag axlade manteln efter Jim Morrison, att jag öpnnade fler dörrar efter honom.
Daniel Jouseff är målmedveten och inspireras av de stora.
Jag är personligen övertygad om att han går en lysande framtid till mötes, och att hans namn som han beskriver det själv ska lysa upp natthimlen så småningom.
Om man ska beskriva hans konst med några få ord så är den utan tvekan ny och intressant.
Modern konst som inte liknar nåt annat jag nånsin sett.
Antingen gillar man det, eller så gillar man det inte.
Personligen behöver jag inte förstå konsten jag har på mina väggar, jag behöver bara gilla det jag ser.
Ibland glömmer vi att konst framförallt ska tillfredställa enkla behov, ska uppskattas av åskådaren.
Förståelse och analys av verket kommer först i andra hand.
Alexander Ervik
|
|
|
|
